STÄNDIG SOL GER ÖKEN

Rubriken är egentligen ett arabiskt ordspråk som jag har tagit till mig och sprider i tid och otid. Men det är ju så bra!

Just nu fungerar ordspråket ordagrannt, inget regn men väl sol, sol och sol vecka ut och vecka in. Växterna dör, potatisarna skrumpnar (så vi får väl äta pommes till hösten...) och skogsbränder härjar som vore vi i det stora landet i väst. Bevattningsförbud och uttorkade åar ger syn för sägen och nätterna tillbringas i den svettiga marans krampaktiga omfamning.

"Vi vill ha rain" som helsingborgsbönderna en gång skanderade när franskättade drottningen anlände till sitt nya hemland. (Drottningen kände sig väl emottagen ehuru hon uppfattade orden "Vive la Reign" m a o leve drottningen.) Denna story plockades från en trött hjärna så rätta mig gärna om minnet sviker.

För att återknyta till rubriken; "ständig sol ger öken". Även om det känns jobbigt att erkänna det så är nog lagom bäst. Julafton varje dag skulle inte vara så kul, inte ens för mig. Hur känner man igen lyckan, och kan uppskatta den, om man alltid är lycklig? Vad är sorgen om inte en förutsättning för glädje? Lördagsgodis varje dag tappar snart sin tjusning.

Hur sammanfattar man då ovanstående tankar? Jo, variation i lagom dos och möjligheten att få längta efter något som man bara kan njuta av vid sällsynta tillfällen, så borde livet vara!

Dagens kloka (?) tankar är redan tänkta och nerpräntade ovan så det får räcka för idag.

Istället en liten fråga så här i fotbollstider: Varför var svenskarna så rädda för det grekiska lagets medellängd? (Helt i onödan visade det sig.) Jag menar, det är väl fötterna man spelar med och dom är väl längst ner oavsett hur lång man är? Nån som vet?

GreenHeart