Tack och adjö och på återseende!

Det går inte. Jag klarar inte av att se min förstfödda blogg sakta tyna bort. Jag måste hjälpa den att slumra in lugnt och smärtfritt.

Som ni troligtvis har förstått har det här med bloggande aldrig varit min starka sida. Det verkliga livet "AFK" tar alltför mycket av min tid. Jag trodde att kärleken till språket skulle räcka men tyvärr tar tekniken död på inspirationen. Om jag någon gång införskaffar en mobil dator (mitt bankgironr är ........) tror jag att suget återvänder. Men tills dess tackar jag för mig på den här sidan.

Jag finns dock på Facebook (p g a grupptryck) så du är välkommen dit om du har vägarna förbi.

Dagens kloka ord: Det är vägen som är målet

Kramar från Gröna Bönan

Februari 28 allen

Ja, så låter det i ramsan. Har ni glömt? Okej då kommer den här:

"30 dagar har november, april, juni och september.

Februari 28 allen. Alla de övriga 31."

Tack mina grå för att mitt långtidsminne ännu är intakt. Korttidsminnet är så kort att jag inte ens hinner minnas att jag inte minns att jag glömt att jag haft det.

Konstigt det där, kan fortfarande rabbla texten till psalmen "Här en källa rinner". Den hade jag i läxa i åk 7 när kyrkans kantor var musiklärare. Har aldrig hört den, än mindre sjungit den men orden sitter där. En följd av denna insikt är att jag nu dagligen försöker smyga in onödig kunskap i mina små barns hjärnor. Bara för att se om deras hårddisk också är överhettad när dom är 40-something. Då ska jag belåtet säga "-Ha! Där ser ni! Ni tyckte att jag var trög men nu är ni likadana!" Om jag kommer ihåg det om 30 år...

Om en stund ska jag njuta av en favorit i repris. Förra söndagen var jag och A i Malmö och skrattade åt landets roligaste mellan 15.00-22.00 (Jag vet, det var ett smutsigt jobb men nån måste göra det). Ikväll ska jag och syster in till stan och lyssna på Betnérs tal till nationen. Med största sannolikhet mer underhållande än Knugens dito. Lev väl och nu!

Dagens kloka ord är tillika vinnare av årets oneliner, vill gärna dela med mig av denna visdom:

"Folk med fördomar? Det vet man väl hur såna är!"

GreenHeart

SURPRISE!

Kära A, kunde helt enkelt inte motstå frestelsen att överraska dig. Igen!

Sitter här på min (nåja, sonens) kammare och plitar ner några rader innan jag går in till spikmattan i sängen igen, den riktiga, som jag fick i julkapp, alltså inte maken. Fast jag fick spikmattan, den riktiga, av maken. Bra att vi redde ut det.

Kan man tänka sig nån mer romantisk julklapp? "-Älskling, jag vet att vi inte skulle köpa nåt till varandra men jag kunde inte låta bli. Varsågod. Nu blev du väl överraskad?" Det blev jag.

Behovet av ett eget gym (m a o kroppar vi vill kännas vid/känna igen) har fått till följd att vårt vardagsrum/kök/matsal numera innehåller följande: pingisbord (matsalsbord med pingisnät), sandsäck med handskar (ännu en gåva från förstående make med självbevarelsedrift), crosstrainer (på avbetalning, funkar även till tvätt), nån liten mystisk blå sak med handtag och hjul som man förmodligen ska träna armarna med, en balansplatta (trodde att den skulle ge balans i tillvaron) samt en gunghäst i trä.

Inte särskilt shaker eller Norrgavel men det ser väldigt ambitiöst ut. Tänk om vi skulle börja använda grejorna också, då skulle vännerna (och vi) bli riktigt förvånade. Kanske jag skulle ta in mina oanvända gå stavar och den oöppnade stegräknaren också?

Idag fick jag mina nya arbetsskor från mannen-som-dyker-upp-med-skor-i-fikarummet. Har varit lite crazy och beställt ett par urfula sandaler med den nya tekniken WEB. Du har kanske hört talas om skor med runda sulor som gör att man aldrig kan slappna av? Skor som tränar ben och rumpa utan att du märker det? (Visst...) Det här är inte sådana.

Men nästan. Dom är billigare, bättre och designande av forna löparstjärnan Grete Weitz (res. för stavfel). Återkommer med resultatet, om det dyker upp.

Nej, dags för skönhetssömnen. Min ambition i år är att komma i säng senast klockan ett på vardagkvällarna. Tyvärr verkar jag ha fokuserat på just ett-slaget. Jag menar, det finns ju rätt många tider innan dess man kan välja att lägga sig på.

Godafton.

Kvällens kloka ord: Ännu en grå januarimorgon. Tack!

GreenHeart

Så var det 2009

Hej. Jag är tillbaka efter en lååång semester från såväl läsning som skrivande av bloggar.

Det har hunnit bli 2009 och ett nytt år kräver nya friska tag och ambitiösa nyårslöften som ska infrias, helst under januari. (Eller?)

Julen har varit lugn och rogivande om än med en grundton i moll pga tankarna på Maggans familj och all sorg och smärta som massakern i Gaza orsakar.

Nyåret vakades varsamt in i systerns trädgård, kvällen till ära förvandlad till en magisk plats med lägereld och lyktor i träden, med korvgrillning, varm choklad och en och annan högljudd raket vid tolv-slaget. Bland de hysteriska fyrverkerierna svävade ljudlöst årets nyhet, små glödande varmluftsballonger, och spred lugn och värme.

Efter höstens tunga och bedövande sorg känner min själ att det är dags att leta efter ljus och luft.

Inte så lätt i den gråblåsiga skånska vintern men det ska gå.

Vackra lysande ballonger mot natthimlen och sprakande tomtebloss i små lyckliga barnhänder är en bra början.

Dagens kloka ord: "Förbanna inte mörkret. Tänd ett ljus istället."

GreenHeart

The Show Must Go On

Livet fortsätter, utan Maggan. Ingenting är som förut, allt är precis som förut - nästan. Sinnesstämningarna skiftar som aprilväder; lycklig över att få leva, lycklig för min älskade familj, lycklig över livet. Samtidigt en sorg och en smärta som hela tiden finns i bakgrunden och som ibland överväldigar och övergår i känslan av meningslöshet.

Idag är det Allhelgonna och döden känns extra påtaglig. Resten av familjen har varit på innefotbollsturnering i Eslöv (av alla ställen!) och jag stannade hemma för att städa och fixa i lugn och ro. När tystnaden la sig i huset försvann dock orken och istället blev jag sittande vid köksbordet i tankar.

Om en vecka är det begravning och dags att möta Maggans familj. Hur ska jag ta mig igenom det? Jag har ingen aning men vet att jag måste gå, även för min egen skull. Dessutom har jag fått besked (via ett medium) om att jag inte bara ska gå på begravningen utan dessutom ha min gula blomma på mig eftersom den gör Maggan glad!? Halsbandet med blomman fick jag samma dag som Maggan dog och hon har aldrig sett det. I det här livet...

Dagens kloka ord:

"Det är inte HUR LÄNGE man lever, det är HUR man lever"

GreenHeart

Till Minne av Maggan

Maggan finns inte mer.

Min älskade vän sedan 18 år kördes ihjäl i måndags.

Den 6 oktober - internationella barndagen - bestämde ödet att tre små barn inte längre behövde sin mamma, att en man inte längre behövde sin allra bästa vän. Den 6 oktober 2008 blev en bil ett mordvapen. Föraren var en pappa med två barn i bilen, en pappa som för ett kort ögonblick bländades av solen och därför inte såg cyklisten i korsningen. Maggans liv tog slut. Kanske även pappans? Två personer befinner sig på fel plats vid fel tillfälle och plötsligt förvandlas en vacker höstmorgon till ett inferno av sorg, chock och total meningslöshet.

En människa så älskad som Maggan lämnar en stor sorg och ett stort tomrum efter sig. Hur ska vi nånsin kunna fylla det?

Min vän fick inte fylla sitt liv med tillräckligt många dagar men hon fyllde både sina och många, många andras dagar med liv. En mer levande människa än denna envisa, kloka, roliga smålandstös har jag aldrig mött. Hon fattas mig så hjärtat värker.

Tack min Maggan för att jag fick vara din vän, jag glömmer dig aldrig. Din varma själ ska lysa upp den mörka väg som vi nu måste fortsätta gå utan dig.

Idag finns det inga kloka ord. Idag finns bara tystnad.

GreenHeart

Nu får vi gå med strumpor på

Hösten är här. Håret har fått en rödare nyans och fötterna har (trots protester från samtliga tår) fått strumpor på. Lika traumatiskt varje år. Sandaler ok, stövlar ok - men vad har man däremellan? Löser det på samma estetiska sätt varje år, barfota i gummistövlar! Som tur är har jag flera par att välja på så jag kan matcha allt från regnställ till festklänning, man vill ju passa in...

Har varit hemma och sjuk ett par dar. Enligt empiriska studier så blir man ju sjuk när man inte lyssnar på sin kropp. Och min stackars lekamen har gått på ren envishet ett par veckor. Orken tog slut efter festivalarrangemangen men man har ju aldrig tid att ta sig tid. Sen måste man ta sig desto mera tid till att bli frisk igen men man lär sig visst aldrig. (Vet att man ska skriva jag och inte man men när jag menar man måste jag väl få skriva man? Eller kvinna?)

Nu kom familjen hem. Barnen direkt upp för trappan till mig. Inte hej eller kram utan:

"-Meeen mamma, jag skulle ju spela Mario Cart. Ahhhh! Hur läääänge ska du sitta där? Som du vill (betyder eg skyll dig själv), jag kollar på Disney istället."

Stackars barn, vilken uppoffring! Så blir det när sonen vill ha datorn i sitt rum och jag vägrar lyssna på den "musik" som ackompanjerar tv-spelen när jag sitter vid datorn.

Noterade just att klockan närmar sig 5 och då måste jag skynda mig. (Tufft jobb att vara tidsoptimist men nån måste ju vara det.) Måste fortsätta gallra i häcken, det tar sin tid och mörkt lär det bli. Har inte hunnit ansa sedan förra hösten så det är rena djungeln.

Oj, nu var jag kanske lite otydlig. Häcken mot gatan alltså, ingen annan!

På återseende.

Dagens visdom " Om man springer fortare än ljuset så svartnar det för ögonen"

Gröna Bönan