Livet fortsätter, utan Maggan. Ingenting är som förut, allt är precis som förut - nästan. Sinnesstämningarna skiftar som aprilväder; lycklig över att få leva, lycklig för min älskade familj, lycklig över livet. Samtidigt en sorg och en smärta som hela tiden finns i bakgrunden och som ibland överväldigar och övergår i känslan av meningslöshet.
Idag är det Allhelgonna och döden känns extra påtaglig. Resten av familjen har varit på innefotbollsturnering i Eslöv (av alla ställen!) och jag stannade hemma för att städa och fixa i lugn och ro. När tystnaden la sig i huset försvann dock orken och istället blev jag sittande vid köksbordet i tankar.
Om en vecka är det begravning och dags att möta Maggans familj. Hur ska jag ta mig igenom det? Jag har ingen aning men vet att jag måste gå, även för min egen skull. Dessutom har jag fått besked (via ett medium) om att jag inte bara ska gå på begravningen utan dessutom ha min gula blomma på mig eftersom den gör Maggan glad!? Halsbandet med blomman fick jag samma dag som Maggan dog och hon har aldrig sett det. I det här livet...
Dagens kloka ord:
"Det är inte HUR LÄNGE man lever, det är HUR man lever"
GreenHeart
